Trött…

Det är som om alla spänningar släppt nu när strejken är över för alla är så fruktansvärt trötta och slutkörda. Nu hinner vi faktiskt känna efter men frågan är om jag skulle ha gjort det. Det är sjukt vad trött jag är både i kroppen och i huvudet. Igår somnade jag vid köksbordet medan Pär lagade mat och idag lyckades jag somna i trädgården mot staketet där jag rensade lite ogräs. Exakt hur trött är man då?

Stämningen på avdelningen bland sjuksköterskorna, och bland alla andra sjuksköterskor jag möter, är ganska så dämpad. Alla är besvikna och alla är mer eller mindre bittra. Tyvärr är ingen förvånad. Det är många som kommer att fly Vårdförbundet och de som är kvar kräver att Anna-Karin Ekelund avgår.

Hur många duktiga syrror kommer vi att förlora till följd av detta? Jag förstår dem som slutar nu och drar till Danmark och Norge, jag förstår dem som slutar och börjar i kommunen och jag förstår dem som helt enkelt byter yrke. Och det är så oerhört tragiskt att duktiga syrror som älskar och brinner för sitt jobb ska byta bransch pga lönerna!

Själv så hade jag börjat arbeta i Danmark om jag vore singel. Eller Norge för den delen.

Jag kommer inte att sluta på mitt jobb, jag älskar mina arbetsuppgifter och jag tycker så mycket om mina kollegor. Och ska man vara krass så tjänar jag ingenting på att byta avdelning eller sjukhus eftersom regionen har bestämt att inga löner får höjas om vi flyttar på oss. Sanslöst sa Bill. Sanslöst är just vad det är sa Bull.

Bitter? Jag?

Läs även andra bloggares åsikter om sjuksköterska, löneavtal, besvikelse, bitterhet, vårdförbundet, vårdstrejken

Dagens citat: Blessed is he who expects nothing, for he shall never be disappointed. Jonathan Swift (1667-1745)