Jag blir förmodligen av med min kindtand. Heja heja. Fet, ful, trettio+ och tandlös?

Skjut mig någon?

Följ min blogg med bloglovin

Vill du också provsmaka Marabou’s nya choklad ”Sensations Caramelized Almonds & Sea Salt”?

Klicka här!

Följ min blogg med bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om Marabou Sensations Caramelized Almonds & Sea Salt

Jag samlade mod och ringde tandläkaren med darrande röst och tårar i ögonen. Jag fick en tid imorgon kl 12:00. Bra där om det inte vore för att jag arbetar inatt och imorgon natt. Sova är överkurs?

Imorgon ska jag knarka Stesolid och sedan låta herr tandläkare göra sitt jobb. Håll tummarna att jag inte blir ruinerad på kuppen?

Följ min blogg med bloglovin

Jag har blivit rädd för att gå till tandläkaren. Jag som aldrig någonsin varit rädd för tandläkare och tandvård. Vad gick fel liksom? Plötsligt så får jag hjärtklappning, andnöd och tryck över bröstet bara jag snuddar vid tanken på t-a-n-d-l-ä-k-a-r-e-n. Hemskt!

Och givetvis så händer det som inte får hända. Igår när vi äter middag känner jag plötsligt hur min ena kindtand rasar i småbitar. Hela bakre delen av tanden har gått sönder och i mitten sitter en ensam liten lagning och balanserar. Hej ångest? Än så länge gör det inte så ont, det ilar lite då och då men jag måste ju till tandläkaren och det omgående, det förstår till och med jag.

Men jag är ju rädd. Livrädd typ. Jag kunde knappt somna igår för att jag var så sjukt rädd. Nu måste jag försöka ringa… Hjälp?!

Tandläkaren är bara ångest. Det gör ont och det är sjukt dyrt. *gråta*

Följ min blogg med bloglovin

Efter några dagars uppehåll och många timmars grubblande har jag bestämt mig för att ge bloggen en chans till, jag älskar ju att skriva och jag älskar att få respons på mitt skrivande. Men för att det här ska bli en blogg som jag kan stå för och vara stolt över så måste jag ändra på en del saker och det är bland annat det jag grubblat över. Vad kan jag skriva om och vem kan jag skriva om?

Nu har jag beslutat mig för att skriva om det jag vill även om det kan innebära att någon från min biologiska familj pekas ut. Jag är inte ute efter hämnd, tvärtom. Jag vill hjälpa, jag vill visa andra människor att man kan må bra igen efter en uppväxt som min. Jag vill visa att man kan leva ett bra liv trots att man varit utsatt för det jag var utsatt för.

Mina tankar kommer få mer plats, lika så mina känslor. De mörka likaväl som de ljusa. Jag är den jag är. Lev med det.

Jag har också bestämt mig för att ha lite mer bilder i bloggen, bilder lyfter texter om de används rätt. Dock kommer det precis som innan inte finnas bilder på barnen, jag anser att de har rätt till ett privatliv och de har inte valt att finnas på nätet i en öppen blogg.

Så där. Nu ska jag inte svamla mer om detta. Jag är tillbaka. Punkt.

Följ min blogg med bloglovin

… att alla kvinnor med PMS borde få fri tillgång till choklad.

Följ min blogg med bloglovin

I rest my case…

Följ min blogg med bloglovin

Tack snälla för era svar på det här deppiga inlägget. Kanske är det prestationsångesten, min kära gamla vän, som gör sig påmind? Slår man upp ”duktig flicka” i ett lexikon lär man hitta en bild på mig bredvid förklaringen. Jag vill alltid vara så satans duktig och vad värre är att jag vill gärna få höra det också. Det retar mig enormt, det här bekräftelsebehovet. Jag är en vuxen kvinna och jag vet att jag är bra på allt det där som ger mig prestationsångest. Löjligt…

Hur som helst. Jag har bestämt mig för att fortsätta blogga trots allt, jag skulle sakna skrivandet alldeles för mycket om jag slutade. Skrivandet har alltid varit min räddning och min ventil.

Summering av svammel = än blir ni inte av med mig.

Följ min blogg med bloglovin

(I väntan på inspiration…)

Följ min blogg med bloglovin

Nu när jag ändå funderar på bloggandets varande eller icke varande, jag har ungefär 100-150 läsare per dag enligt statistikprogrammet och nu undrar jag vem ni är och framför allt varför ni läser den här miserabla bloggen? Upplys mig?

Följ min blogg med bloglovin