På lördag är Pär och jag bjudna på en stor inflyttningsfest hos ett par som Pär känner. Jag har träffat dem några få gånger och de verkar trevliga, men det är som sagt Pär som känner dem och han känner många av de som kommer. Han har blivit vän med dem via ett forum där han hängt under ett antal år, ett forum där jag skrivit några få inlägg i, inte mer än tio. Jag vet inte hur många gånger Pär har träffat dem i det verkliga livet men det är ett antal. Tack och lov så kommer den en gemensam vän till oss också.
Jag har längtat efter den här festen. Att komma iväg tillsammans med Pär och ha kul. Att få vara just Pär och Vicky och inte “bara” mamma och pappa.
(Nu menar jag absolut inte på någotvis att det är “bara” att vara mamma och pappa, det är det största i världen, missförstå mig rätt.)
Mitt sjävförtroende har varit på topp och jag har känt att jag duger precis som jag är. Jag är inte vacker eller attraktiv på någotvis men jag har humor, jag skrattar mycket och jag är inte helt tappad bakom en vagn. Jag har känt att Pär inte behöver skämmas över mig och att jag inte kommer att skämma ut honom.
Så har jag känt ända tills idag. Jag vet inte vad som hände, vad som triggade igång alla gamla känslor, men plötsligt rasade mitt självförtroende.
Jag längtar inte längre. Jag är rädd. Jag är helt övertygad om att jag kommer att skämma ut Pär inför hans vänner och bekanta. För jag är inget av det jag skrev ovan. Kläderna jag tänkte ha på mig känns plötsligt så fel. Hur ska jag kunna bära upp dem?
Fan, jag hatar när det blir så här. Jag blir så trött på mig själv.
Hjälp?

Läs även andra bloggares åsikter om dåligt självförtroende
Postat i Vardagsliv





